Jag känner ju inte er alla så ni kanske inte heller vet vem jag är!  Jag var gift men Olle, den sista illbattingen i familjen Nilsson.

Jag kom in i familjen 1943.

 

Första gången jag skulle presenteras kom jag på cykel från Kungsör och Olle mötte mej på halva vägen.  Han rapporterade att Vera var hemma och att det var hans syster.  Jag frågade hur många syskon dom var och fick svaret TOLV.  Då steg jag av cykeln och förklarade att jag nog skulle åka hem i stället!!!  Trodde inte jag skulle klara av att beskådas av alla dessa tolv…

Olle lugnade mej med att det bara var Nisse och Olle som var kvar hemma av alla dessa barn.

Vera var konvalescent och alltså bara tillfälligt i Fridhem.

 

Pappa Henning hade tre jobb, lokputsare, skolvaktmästare och kyrkvaktmästare/kyrkvärd.  Han började dagen med att tidigt på morgonen göra i ordning loken som stod i lokstallarna.  Sedan gick han till skolan och eldade i kaminerna och städade, sedan följde arbetet på kyrkogården med krattning och gravgrävning.  Hörde aldrig att han gick in i väggen eller fick stresssymptom

 

Hennings sista tjänstedag i kyrkan 30 dec 1945 gifte vi oss, Olle och jag.  Då stod Henning i vapenhuset och tog emot oss när vi på darrande ben skulle knalla kyrkgången fram, det kändes tryggt.

Jag minns Henning som en liten rund farbror, småmysande för det mesta.  Trots alla egna barn roade han sig med barnbarnen när dom började komma.  Faktiskt fick dom barnbarn innan dom var färdiga med den egna produktionen.  Som sagt Henning lekte med småungarna, gungade dom på foten och sjöng.  Han älskade att lära dom mer eller mindre oanständiga bitar.  Ex när jag var en liten stritt… Den kan ni väl, eller hur?

 

En gång då jag var ganska ny i Fridhem satt vi i köket och åt.  Vi serverades spenat, färskpotatis, ägg och något kött.  När Nisse hade skalat sina potatisar lade han skalen på Hennings spenat.  Jag höll andan av förskräckelse, för om jag hade gjort så åt min pappa hade det blivit ”utvisning”.  Henning plockade bara bort skalen utan någon kommentar, fortsatte med att skala sitt ägg, lade skalen i Nisses spenat och kvickt som en kobra mosade han ner dom med gaffeln!  Ett fint sätt att fostra barn i tjugoårsåldern.

 

Vendela var mera jordnära och robust, lite sträng som jag kände det.  Det var väl inte annat att vänta med denna stora familj och ständigt småbarn, från 1900- 1923, från hennes 25:e år till hennes 48:e år!!!  Men en sak var viktig. Om det var någon som försökte påstå något annat än att det var fulla 9 månader mellan bröllopet och första barnets födelse, blev hon rasande.  Så det så!  Det var något med ett felaktigt datum på en lysningspresent, en klocka vill jag minnas.

 

Ibland fick vi, Vendela och jag stunder tillsammans.  Jag hjälpte henne att stryka mäss-skjortorna!  Det var nämligen hennes ansvar att prästen skulle vara ren och snygg!  Vi satt också och stoppade strumpor, tre karlar som slet så det fanns ständigt en stor korg att ta itu med och syntetgarn fanns ju inte.  Då berättade hon en del om hur hon haft det.

Jag är ledsen att mycket har försvunnit ur minnet men en del minns jag i alla fall!  Hon hade något att berätta om alla barnen.

 

Hon berättade att John hade genomskådat det där med tanten, som kom med stora väskan och kunde förtälja för dom andra som inte begrep lika mycket: att nu kommer det en unge till!

 

Om Hans berättade hon att han inte tyckte om att äta höns!  Det fanns ju höns i hushållet och om det bar emot att äta husdjuren eller om det inte passade i smaken vet jag inte. I alla fall bar det inte sig bättre än att Hans tappade kniven på golvet då han åt, och när han tog upp den satt det en fjäder på den.  Den berömda repliken kom: Det är en fjär på kniven, har ni skala hönan?  Han misstänkte väl att dom tänkte lura i honom någon vän från hönsgården.

 

Nisse skickade dom till affären för att köpa resårband/karuschaband.  Han kanske själv vill tala om hur det gick?

 

Om min Olle gick den här historien: Olle var inte snäll mot katten, han drog den i svansen och katten svarade med att rivas, förståss.  Vid ett tillfälle såg Vera att just det hände och att Olle grinande var på väg in.  Vera sa till mor Vendela: tyck inte synd om Olle nu, för han har varit elak mot katten och blivit riven.  Så mor Vendela frågade: Vad är Du ledsen för Olle?  Lamla kull var det knipsluga svaret!

 

På somrarna var det rena pensionatsrörelsen i Fridhem.  Barn och barnbarn kom hem och plockade bär och åt söndagsmiddag och pratade politik.  Det sista var kär sysselsättning!

Det fanns två partier representerade, socialdemokrater och folkpartister, men det räckte.  Jag har en känsla av att om diskussionen mattades gick det att byta parti om det behövdes!

 

Slutar med ett par minnen till.  En gång i början av mina besök i Fridhem kom en person utför trappan från övervåningen sjungande för full hals: Kung Heimer och Aslög.  Det var mitt första möte med Erik.  Hela den familjen är duktiga sångare, men det kanske ni vet.

 

Ernst kallades i vår familj en tid på världen för Så inte så.  Han lekte nämligen titt ut med våran Ewa så det blev hennes namn på Ernst.

 

Så vill jag till sist berätta ett sånt fint minne av Henning och Vendela: Varje morgon klockan åtta sändes morgonandakt på radion.  Då satt dom på dyschan i köket med knäppta händer och lyssnade och sjöng med i psalmerna.  En stund av ro innan arbetet började.  Kanske var det detta som gjorde att dom orkade med den kommande dagen.